FREE WORLD ORDER CONSPIRACY

Johan Norberg skrev en mycket intressant och skarp krönika i Dagens Industri i tisdags (tyvärr ej online) där han klär av de myter om Kuba och dess diktatur under Castro som sprids och upprätthålls av vänstern och andra diktaturförespråkare såsom Svensk-kubanska LÖGNARföreningen:

“Castro hejdade Kubas försprång

Är det inte intressant att de kvarvarande kommuniststaterna övergår till dynastisk kontinuitet i tronföljden? Först var det Nordkorea, nu är det Kuba, där Fidel Castro efter ett halvsekel överlämnar rollen som despot till broder Raúl.

Det kubanska folket fäller inga tårar, men möjligen är delar av den svenska eliten lite nostalgisk. När SVT häromåret vill “fira” Fidel Castros födelsedag gjordes det genom en helkväll med två hyllningsfilmer och en debatt - mellan tre personer på den extrema vänsterkanten som alla uttryckt sin beundran för diktatorn.

Av någon anledning är det svårt för många att fördöma Castros förtryck utan att samtidigt berömma honom för insatserna för Kubas utbildning, sjukvård och låg spädbarnsdödlighet. Det är som om de har gått på propagandaapparatens myt att det före Castro inte fanns någonting. De glömmer att Kuba var ett av världens mest utvecklade länder före den kommunistiska revolutionen 1959. Redan före Castro var Kubas sjukvård och läskunnighet ledande i Latinamerika. Och inte bara där. Enligt FN:s statistik hade Kuba fler läkare per capita än Storbritannien och spädbarnsdödligheten var lägre än i Västtyskland och Frankrike. Kubanerna hade fler bilar per capita än japanerna och fler tv-apparater än västeuropéerna.

Det är som det gamla skämtet om hur man får en liten förmögenhet - man börjar med en stor. Det är inte så svårt att få en läskunnighet nära Spaniens om man börjar med en läskunnighet som är högre an Spaniens. Utifrån förutsättningarna borde Kuba ha varit ett av världens mest uttvecklade länder i dag. Men efter ett halvsekel av kommunism råder i stället bottenlös fattigdom och matransonering. Om man har otur att behöva besöka den så berömda sjukvården bör man själv ta med sig glödlampor och sängkläder och gärna gåvor till läkaren för att få behandling. Även vanliga mediciner som antibiotika saknas ofta. Castro talar om den kubanska sjukvården som världsbäst men flyger in läkare och utrustning från Spanien så fort han själv blir sjuk.

Regimkritiker har avslöjat detta. Straffet för deras sanningar har varit långa fängelsedomar. Bortsopandet av alla demokratiska traditioner är nämligen Castros värsta arv. Kuba hade bara varit en diktatur under Batista i sju år när Castro tog kontroll. Kubanerna var dessförinnan vana vid att gå till valurnan och att ha en aktiv opposition. Före Castro fanns det fler än 50 dagstidningar på Kuba och hälften av arbetskraften tillhörde fria fackföreningar. Så sent som 1996 förlorade v-ledaren Lars Ohl, en tänkbar minister i en Mona Sahli-regering, att “Kuba är ett fantastiskt exempel på hur man under mycket fattiga förhållanden kan uppnå folkligt deltagande och ekonomisk rättvisa”.”

Johan Norberg har också en kortare verision på sin blogg och ni kan också genom länk ta del av de siffror på vilka Norberg stöder sig:

“In Dagens Industri today (subscribers only) I remind people that the celebrations of Fidel Castro´s social achievements usually ignore that Cuba was higly developed before communism. Before 1959 Cuba had more doctors per capita than Britain, lower infant mortality than France and West Germany, more cars per capita than the Japanese and more television sets than West Europeans.”

Det är en fullkomlig myt att kommunistdiktaturen på Kuba har stått för några som helst framsteg på Kuba. Precis som i varje kommunistland tidigare så har man förstört landet för mycket lång tid framöver genom sin brutala totalitarianism. Detta är dessutom precis som Norberg påpekar en nation och en diktator som implicit och explicit gång på gång hyllas av det svenska etablissemanget, väl exemplifierat av Norberg genom till exempel statstelevisionens hyllningskavalkad till Castros ära eller vänsterpatiets ordförande Ohly och hans ohöljda vänskap och kärlek till slavägaren Castro och dennes regim.